Astrid Väring
Astrid Väring (1892-1978) hade stor betydelse för den norrländska litteraturens utveckling under första halvan av 1900-talet, då hon var en av de första att placera Västerbotten på litteraturkartan. Under såväl mellankrigstid som krigsår lästes och diskuterades hennes böcker av många, men med tiden glömdes hennes produktion bort – trots att den var mångsidig och sträckte sig från traditionella norrlandsmotiv till sociala stridsskrifter. Störst genomslag fick hon med mentalsjukvårdsskildringen I som här inträden… (1944).
Ideologiskt var Väring konservativ och vurmade för hembygdsrötter istället för det moderna samhällets upplösning. Samtidigt tog hon i sin samhällskritik ständigt ställning för den lilla människan, för de mindre privilegierade som folkhemmets Sverige förpassade till periferin. Därför har kritiker beskrivit henne som både bakåtsträvande och progressiv.
Vid sidan av samhällsengagemanget rymmer Värings böcker ofta starka naturskildringar, med en kärlek till det västerbottniska landskapet och en påminnelse om människans beroende av naturen. Däri ryms även en spänning mellan Norrland och det industriellt expanderande södra Sverige. Merparten av verken är relationsdramer som formmässigt inte strävar efter originalitet. Istället kommer hon till sin rätt i berättelsernas realistiska stil, historiska motiv och aktuella samhällsfrågor. Väring skulle säkerligen ha känt igen sig i dagens olika debatter om identitet, integritet och normer, men även miljövård och naturvärden, där hon på många sätt var långt före sin tid.
Astrid Glas föddes i småstaden Umeå som yngst av fyra systrar i en högborgerlig familj där fadern till yrket var läroverksadjunkt i matematik och modern härstammade från det mäktiga handelshuset Scharin. De två mellansystrarna blev psykiskt sjuka i tidig ålder, något som föräldrarna uppfattade som en stor skam – de hölls undangömda och vårdades i hemmet. Stora delar av Värings litterära produktion utspelar sig i Västerbotten och bygger på berättelser från den egna släkten.
Redan under sina tio skolår i hemstadens läroverk för flickor, som hon sedermera gick ut med höga betyg i språk och litteratur, uttryckte Väring en önskan om att få utbilda sig till journalist men fadern bestämde att hon först skulle satsa på att bli lärare. Därför följde från 1910 tre år på det prestigefulla Högre lärarinneseminariet i Stockholm, en av de bästa utbildningar en ung kvinna kunde få på den tiden. Utbildningen ledde till anställningar som privatlärarinna som hon senare skulle ta som utgångspunkt för den delvis självbiografiska debutromanen I rang med husets katt (1924).
Sommaren 1916 återvände Väring till Umeå för att satsa på journalistiken, till en början som frilans under pseudonymen Rita i den frisinnade och rösträttsivrande oppositionstidningen Västerbottens-Kuriren. Året efter fick hon som första kvinna fast anställning på samma tidning, antagen som bäst bland sju sökande, till fasa för hennes konservative far, varpå hon tidigt rönte uppskattning som frispråkig kulturjournalist, och flitigt skrev recensioner, kåserier, noveller, politiska artiklar och sociala reportage, särskilt om fattigdomen i barnfamiljer. Våren 1919 sade hon dock upp sig från tidningen efter att hon gift sig med läroverksadjunkten och prästen Eugen Väring. Paret flyttade till Vänersborg där de fick två barn. Fastän äktenskapet kom att bli ansträngt blev 1920-talet likväl det decennium som lade grunden för adjunkthustrun Värings litterära produktion.
1924 debuterade hon med en självbiografisk skildring om sina erfarenheter som guvernant på västgötaslätten, I rang med husets katt, men det stora genombrottet kom två år senare med hungerromanen Frosten, som är skriven på dialekt och utspelar sig i ”Tavle by” (enligt Väring själv en blandning av Innertavle och Tavelsjö) i Västerbottens fattiga bondemiljöer under 1860-talets nödår, som då fortfarande levde kvar i den västerbottniska folksjälen. Inspirationen hämtade Väring från de släktpapper som hon fann vid bouppteckningen efter sina föräldrar. Ett år senare följde fortsättningen i Vintermyren (1927).
Under 1930-talet skrev Väring en släktkrönika i fyra romandelar baserad på moderns handelsmannasläkt (omdöpta till Scherdin) i det borgerliga Umeå under 1800-talet: Släkten (1934), Ett skepp kommer lastat (1935), Känner du väl det land? (1936) och Härmfågeln (1939), varav den sista slutar med en av få skönlitterära skildringar av Umeå stadsbrand 1888. Parallellt med tillkomsten av den sista boken i romansviten, år 1938, havererade Värings äktenskap med Eugen Väring och hon lämnade Vänersborg för Stockholm. Med sig hade hon deras två barn som för en tid kom att leva under mycket knappa förhållanden. Lustskrivandet var tvunget att bli försörjningsmedel.
1940-talet innebar lyckligtvis Värings största försäljningsframgångar – verklighetsbaserade verk som kärleksromanen Längtan heter vår arvedel (1941), Katinka (1942) och I som här inträden… (1944). Inte nog med att dessa hjälpte henne att få ordning på sin ekonomi som ensamstående tvåbarnsförsörjare – hon kunde flytta med familjen till ett eget hus i Bromma och fick för en tid en framträdande position i Stockholms kulturliv.
Den skakande I som här inträden…, Värings mest kända och omdiskuterade roman, byggde på barndomskamraten Martin Öhmans upplevelser. Öhman var en tidigare tjänsteman på länsstyrelsen i Umeå som i slutet av 1930-talet motvilligt hade spärrats in på Umedalens sinnessjukhus, tvångspensionerats från statlig tjänst och omyndigförklarats. Romanen med sin skildring av övergrepp, slutenhet och rättsosäkerhet inom svensk mentalsjukvård var kontroversiell för decennier framöver, fick medhåll från tidigare patienter och anhöriga, men väckte också hård motkritik, framförallt från läkarhåll. Detta blev början på en ny linje i Värings författarskap där hon i flera böcker kom att rikta kritik mot statliga övergrepp i folkhemmet. Böckerna Du skall icke dräpa (1946) och Föranleder ingen åtgärd (1947) blev dock inte alls lika omdiskuterade. I som här inträden… ledde till en filmatisering med Georg Rydeberg i huvudrollen år 1945, som vållade rabalder även den (blad annat vände sig Svensk psykiatrisk förening till regeringen för att få filmen stoppad). Någon omedelbar effekt på mentalvården fick I som här inträden… dock inte, Väring var bevisligen för tidigt ute med sitt budskap.
1947 gifte hon sig med Öhman, till yrket byråassistent, men äktenskapet varade bara till 1954. Därefter skrev Väring bara en roman – Trollkona kom ut 1956. I likhet med flera av sina tidigare romaner ställde hon åter ett starkt, tragiskt kvinnoöde i centrum: den historiska personen Malin Karlsdotter, ”Malin på Tangen” kallad, i 1800-talets Jämtland. Denna Värings femtonde roman kunde läggas till en omfattande produktion även i övrigt, då hon dessförinnan även hann ge ut ett par novellsamlingar, en diktsamling och en fackbok samt inte minst publicerade sig flitigt i pressen. Under andra hälften av 1900-talet var det dock som om en skugga föll över hennes mångsidiga författarskap och hon började sakta glömmas bort.
Först under 2000-talet har Värings liv och oeuvre börjat uppmärksammas på nytt bland både litteraturvetare och läsare. Inte minst framhävs hon som den första stora prosaisten från Västerbotten, någon som på olika sätt banade väg för det västerbottniska berättarundret med Sara Lidman, P O Enquist, Torgny Lindgren och många andra. Hennes inflytande har även sträckt sig till norrländska författare från yngre generationer, som exempelvis Kristina Sandberg. Idag finns en park uppdöpt efter Väring i Umeå, nära Brinkvägen där hon tidigare bodde.
Länkar
» Forskningsarkivet, Umeå universitetsbibliotek
» Svenskt kvinnobiografiskt lexikon
» Umeå universitetsbibliotek – Digitala samlingar – Författaren Astrid Värings arkiv
» VK Blogg – Den bråkiga Astrid Väring
Lästips
Roland Bergling, Urban Markström & Mikael Sandlund, Mikael, Umedalens sjukhus: Uppsatser om psykiatrins historia och nutid
Karin Edlund, Från den västerbottniska frostmyren till den socialpolitiska hetluften: Astrid Väring – konservativ författare i Folkhemmets Sverige
Lars Gunnar Olsson, Susanne Haugen, Lars-Erik Edlund & Lars-Göran Tedebrand (red.), Umeå 1314-2014: 100 berättelser om 700 år