Aleksej Tolstoj

Aleksej Tolstoj (1883-1945) var en framstående rysk författare som uppvisade stor variation i sin produktion, med alltifrån dramatik, noveller och symbolistisk lyrik till historiska romaner och science fiction-klassiker på meritlistan. Mest folkkär blev han dock tack vare barnboken Den gyllene nyckeln eller Buratinos äventyr som utgjorde en fantasifull bearbetning av Pinocchios äventyr och fortfarande hör till de mest lästa barnböckerna i Ryssland, Ukraina och flera andra östeuropeiska länder.

Stora delar av Tolstojs författarskap ägnades åt Rysslands och det ryska folkets historiska öde, ibland direkt, andra gånger metaforiskt, och ett genomgående tema är strävan efter jämlikhet, rättvisa och ett lyckligt slutmål. Detta kännetecknar även berättelsen om Buratino. Samtidigt visar arvet efter Tolstoj hur konsten kan tjäna en ideologi – även om författaren själv inte nödvändigtvis var en alltför övertygad kommunist. Endast en bråkdel av Tolstojs verk finns översatta till svenska.

Greve Aleksej Nikolajevitj Tolstoj föddes i den lilla staden Nikolajevsk (dagens Pugatjov) som del av den berömda adelsätten Tolstoj. På fars sida var han avlägset släkt med Lev Tolstoj och på mors sida med Ivan Turgenev. Tolstoj kom att växa upp i ett hem som av olika skäl såg ner på både tsaren och kyrkan, och där det var hans mor som lärde honom att läsa och uppmuntrade honom att skriva. Han fick sin skolgång först i tonåren i handelsstaden Samara vid floden Volga, där det även fanns ett stort bibliotek och därigenom möjlighet att stifta bekantskap med tidens alla äventyrsromaner men även författare som Victor Hugo. Därefter bar det vidare till Sankt Petersburg och studier i ingenjörskonst vid Teknologiska institutet, där Tolstoj kom att tillbringa mycket tid i politiska debatter.

Vid 19 års ålder gifte sig Tolstoj med en läkardotter och fick även barn med henne men fler kvinnor och barn följde och också ett ytterligare äktenskap. Parallellt med det turbulenta privatlivet kom Tolstoj att fira allt större framgångar som författare och tillbringade mycket tid i å ena sidan Paris, å andra sidan ryska aristokratkretsar i Sankt Petersburg och Moskva. Under första världskriget tjänstgjorde han bland annat som krigskorrespondent. Han välkomnade Februarirevolutionen 1917 men tog avstånd från Oktoberrevolutionen senare samma år och stöttade de så kallade vita styrkorna. När de sistnämnda förlorade slaget om Ryssland kom Tolstoj, i likhet med många andra företrädare för den ryska adeln, att lämna landet. Åter i Paris skrev han den nostalgiska, delvis självbiografiska Nikitas barndom (1921-1922) samt flera dramer och påbörjade både den revolutionärt inriktade science-fictionromanen Aelita, prinsessan av mars (1921–1922) och Lidandets väg (1921–1941), en trilogi om inbördeskriget som sedermera kom att tilldelas Stalinpriset.

Sedermera bestämde han sig dock för att lämna Frankrike och slog sig istället ner i Berlin, där en stor del av den ryska diasporan höll till – däribland Maksim Gorkij, med vilken Tolstoj såsmåningom kom att arbeta på den prosovjetiska dagstidningen Nakanune. Där skedde också Tolstojs oväntade skifte från monarkist till kommunist, som flera bedömare såg som opportunistiskt, men som oavsett för honom år 1923 möjliggjorde ett återvändande till hemlandet, det som nu hette Sovjetunionen.

Väl där, efter att som ”Kamrat Greve” först ha misstänkliggjorts till följd av sin adliga bakgrund, kom Tolstoj att åtnjuta en produktiv och framgångsrik författarkarriär. Utöver att avsluta den ovannämnda trilogin om inbördeskriget, skrev han en lång rad dramer (däribland bearbetningar av exempelvis Eugene O’Neill) och även den omfattande och oavslutade historiska romansviten Tsar Peter (1929–1945), för vilken han tilldelades ännu ett Stalinpris, men även möttes av hyllningskörer internationellt.

Tolstoj skrev många sagor och kortare berättelser för barn, men ingen av dem kom i närheten av framgångarna för boken om Buratino och hans vänner som utgavs 1936, först som följetong i barntidningen Pionerskaja pravda (”Pionjärernas sanning”), som nästan alla sovjetiska barn läste, och senare samma år som bok. Om vi ska tro Tolstoj själv återberättade han redan som barn Pinocchios äventyr för sina vänner, på ett sätt som alltmer kom att skilja sig från originalberättelsen. Forskare menar dock att denna idé att berätta om Pinocchio på ett nytt sätt kom betydligt senare, när Tolstoj i vuxen ålder sysslade med en översättning av den italienska boken och då ville ge den en mer rysk prägel så att den skulle vara mer tillgänglig för sovjetiska barn och därtill stämma bättre överens med den rådande, i hans tycke mer progressiva ideologin. Resultatet blev en händelserik bok som fortfarande har många likheter med Collodis originalberättelse men också många olikheter, däribland flera nya karaktärer hämtade ur den italienska commedia dell’arte-traditionen och så kanske den största skillnaden av alla: Buratinos näsa är konstant lång; den växer inte när han ljuger. Faktum är att han inte ljuger så mycket, för då skulle han ju inte kunna vara en god förebild för sovjetiska barn. Olikt Pinocchio blir den godhjärtade Buratino aldrig heller en riktig pojke.

Under andra världskriget skrev Tolstoj åtskilliga patriotiska artiklar men också det idealiserande dramat Ivan den förskräcklige i två delar (1943) som likaså kom att belönas med Stalinpriset, denna gång postumt då Tolstoj som nybliven 62-åring avled av lungcancer innan krigsslutet. De uppenbara parallellerna mellan tsaren och Stalin som Tolstoj lyft fram, utvecklades vidare av Sergej Eisenstein i dennes oavslutade filmsvit om samma tsar.

Länkar

» Aleksej Tolstojs lägenhetsmuseum i Moskva – inklusive video (obs! på ryska!)
» Author’s Calendar
» Verk av och om Tolstoj på Internet Archive

Lästips

Nikolai Tolstoy, The Tolstoys: Twenty-Four Generations of Russian History 1353-1983