Andrej Tarkovskij
Andrej Tarkovskij (1932-1986) hör till det fåtal filmregissörer som bemötts med den respekt som annars bara tillkommer mästarna på musikens, litteraturens och konstens områden – trots att han efter filmskolan bara regisserade sju långfilmer.
Debuten Ivans barndom (1962), som belönades med Guldlejonet i Venedig, följdes av långa perioder av (indirekt) yrkesförbud i Sovjetunionen och på 1980-talet italiensk, fransk och svensk exil. Däremellan lyckades han dock utveckla en omisskännelig poetisk filmstil med mästerverk som Andrej Rubljov (1966), Solaris (1972), Spegeln (1974) och Stalker (1979) och genom dem ta plats bland filmhistoriens mest särpräglade regissörer.
Han formulerade också sina filmiska principer i skrift, i något som skulle kunna beskrivas som en praktiskt förankrad teori om film som skulpterad tid.
Andrej Arsenijvitj Tarkovskij föddes i Savrasje nära Moskva, som son till Arsenij Tarkovskij, en av 1900-talets mest betydande ryska poeter, som emellertid lämnade familjen när sonen var fem år.
Efter de tuffa krigsåren som familjen först tillbringade i Jurjevets och sedan i Moskva, gick Tarkovskij ut skolan och påbörjade studier i arabiska vid Moskvas institut för orientaliska studier. Men efter en kort tid övergav han språkstudierna och åkte till Sibirien för en årslång geologiexpedition som mineralprospektör.
Därefter började Tarkovskij år 1954 studera vid den ansedda filmskolan VGIK i Moskva och producerade flertalet kortfilmer, som dock radikalt skiljde sig från den banbrytande stil som han kom att utveckla från och med långfilmsdebuten Ivans barndom.
Berättandet i Tarkovskijs filmer har ofta beskrivits som bedövande vackert, med hypnotiskt långa tagningar som sätter bilden snarare än ordet och händelserna i centrum. Därtill är han en av de filmskapare som med självklarhet rört sig i drömmarnas och metafysikens mystiska rum.
Sovjet-makten såg Tarkovskijs filmer som svårtillgängliga – något som gjorde det allt svårare för Tarkovskij att förverkliga sina visioner i hemlandet. Efter Stalker blev situationen ohållbar och Tarkovskij åkte till Italien för att spela in Nostalghia (1983), en film om längtan efter Ryssland.
Därefter tillkännagav han att han inte skulle återvända till Sovjetunionen/Ryssland. Istället blev den på Gotland inspelade Offret (1986) hans sista film; en kort tid efter inspelningen avled Tarkovskij i lungcancer. Han kom att begravas på en rysk-ortodox emigrantkyrkogård i franska Sainte-Geneviève-des-Bois, strax utanför Paris. Den ryska inskriptionen på Tarkovskijs gravsten lyder ”Mannen som såg ängeln”.
Länkar
» Bright, bright day
» Internet Movie Database
» Kirjasto
» Museum of A. Tarkovsky
» Nostalghia.com – An Andrei Tarkovsky Information Site
» Senses of Cinema
» Strictly Film School
» Svensk Filmdatabas
Lästips
Magnus Bergh och Birgit Munkhammar (red.), Tarkovskij – tanken på en hemkomst : en antologi om Andrej Tarkovskijs filmkonst
Maria Bergom Larsson och Stina Hammar, Nedstigningar i modern film : hos Bergman, Wenders, Adlon, Tarkovskij
Robert Bird, Andrei Tarkovsky : Elements of Cinema
Thorsten Botz-Bornstein, Films and Dreams : Tarkovsky, Bergman, Sokurov, Kubrick, and Wong Kar-wai
Nathan Dunne (red.), Tarkovsky
Bengt Forslund, Det förflutna är alltid det förlorade : Ivans barndom: ett ryskt mästerverk (i Chaplin 1963:1)
John Gianvito (red.), Andrei Tarkovsky : Interviews
Daniel J. Goulding (red.), Five Filmmakers : Tarkovsky, Forman, Polanski, Szabó, Makavejev
Peter Green, Andrei Tarkovsky : The Winding Quest
Lena Israel, Filmdramaturgi och vardagstänkande : en kunskapssociologisk studie
Vida T. Johnson och Graham Petrie, The Films of Andrei Tarkovsky : A Visual Fugue
Gunnlaugur A. Jónsson och Thorkell Á. Óttarsson (red.), Through the Mirror : Reflections on the Films of Andrei Tarkovsky
Mark Le Fanu, The Cinema of Andrei Tarkovsky
Jeremy Mark Robinson, The Sacred Cinema of Andrei Tarkovsky
Sean Martin, Andrei Tarkovsky
Örjan Roth-Lindberg, Tarkovskijs bildspråk – i rörelse mellan ljus och mörker (i Konstnären 1991:6)
Astrid Söderbergh Widding, Gränsbilder : det dolda rummet hos Tarkovskij
Marina Tarkovskaja, Skärvor av en spegel
Maya Turovskaya, Tarkovsky : Cinema as Poetry