Aleksandr Pusjkin

Aleksandr Pusjkin (1799-1837) kan betraktas som en grundare av den moderna ryska litterära traditionen. Han utgöt sin kreativitet i litteraturförgreningar som lyrik, drama och epik, och komponerade flera av den västerländska litteraturens mest betydelsefulla verk, med en säregen balans mellan romantik och realism.

Man skulle också kunna säga att Pusjkin genom sina alster skapade det karakteristiskt ryska – i sin lyrik skrev han ofta om den ryska naturen och de ryska människornas typiska drag, i sagorna utgick han ifrån den ryska sagovärlden och i nyckelverk, som exempelvis versromanen Jevgenij Onegin, blottlade han det samtida ryska samhället.

Som dramatiker är Pusjkin mest känd för det historiska dramat Boris Godunov samt sina fyra s.k. ”små tragedier”: Den girige riddaren, Mozart och Salieri, Stengästen och Ett gästabud i pestens tid.

Aleksandr Sergejevitj Pusjkin föddes på farssidan in i en av Moskvas och Rysslands äldsta adelsfamiljer samtidigt som han på morssidan hade afrikanska (etiopiska) rötter. Eftersom föräldrarna inte ägnade särskilt mycket tid åt att uppfostra sina barn, kom underbarnet Pusjkin och hans syskon att i Napoleonkrigens skugga uppfostras av franska guvernanter – det finns uppgifter som tyder på att han vid sju års ålder endast kunde tala franska och engelska. Även under skoltiden vid tsarens lyceum i Tsarskoje Selo (i närheten av den dåvarande huvudstaden Sankt Petersburg) ägnade Pusjkin mycket tid åt fransk poesi och fick smeknamnet ”fransmannen”.

Under sina studier började han skriva dikter, varav många kom att publiceras, och han gick med tiden också med i den exklusiva litterära föreningen ”Arzams”. Efter slutförd utbildning blev Pusjkin anställd som tjänsteman vid utrikesdepartementet men hans politiska dikter och gryende engagemang för sociala reformer retade den auktoritära tsarregimen, och efter att Pusjkin år 1820 publicerade sin första längre dikt, den kontroversiella Ruslan och Ludmila, blev han förflyttad från huvudstaden.

Den ofrivilliga tiden i exil – under vilken han inte kunde undgå att komma i konflikt med den lokala regimen var han än befann sig – blev den mest fruktbara perioden i Pusjkins korta liv och lade grunden till hans status som en av 1800-talets främsta ryska kulturgestalter. Sex år senare tilläts han återvända från exil men till följd av Pusjkins sympatier med 1825 års dekabristuppror kom hans alster att förbli under ständig censur och den frihet som han hade längtat till visade sig vara en illusion.

1831 gifte sig Pusjkin med Natalja Gontjarova, men lyckan var tämligen kort. Till följd av rykten om att hans fru skulle ha bedragit honom med Georges d’Anthes utmanade Pusjkin sin rival på duell, och dog i sviterna av den skottskada han ådrog sig i pistolduellen.

Det går inte att överskatta Pusjkins betydelse för många såväl ryska som västerländska författare, för att inte tala om att flertalet Pusjkin-verk använts som underlag för romanser och operor, av bland andra Pjotr Tjajkovskij (Eugen Onegin, Spader Dam) och Modest Mussorgskij (Boris Godunov).

Länkar

» Boris Godunov Online Exhibition
» From the Ends to the Beginning : A Bilangual Anthology of Russian Verse
» Kirjasto
» The Pushkin Page

Lästips

T.J. Binyon, Pushkin : A Biography
Svetlana Evdokimova, Alexander Pushkin’s Little Tragedies : The Poetics of Brevity
Andrew Kahn, The Cambridge Companion to Pushkin
Andrew Kahn, Pushkin’s lyric intelligence
Nils Åke Nilsson, Poeter, profeter och tidsvittnen : kåserier om rysk litteratur från Pusjkin till Pasternak
Stephanie Sandler, Commemorating Pushkin : Russia’s myth of a national poet
Jurij Tynjanov, Pusjkin : roman
Tatiana Wolff (red.), Pushkin on Literature