Robert Munsch

Robert Munsch (f. 1945) är sannolikt den mest kända barnboksförfattaren från Kanada, vilket säkert delvis hänger samman med att han med sina över 80 böcker sålt mest av alla. Sina största framgångar har han haft med Dig ska jag älska (1986) och inte minst Prinsessan Papperspåse (1980) som på olika plan hör till de mest inflytelserika bilderböcker som skrivits.

Munsch har ärvt förmågan att berätta från sin far och alltid tyckt om att berätta men han började inte skriva ner sina berättelser förrän han kände att han hade blivit riktigt bra på det. Oftast gick det till så att Munsch frågade en barnaskara om någon av dem ville vara med i hans berättelse och så hittade han på en berättelse utifrån den som svarade ja. Det är inte alltid berättelserna blir bra, men ibland händer det och dessa blir senare till böcker. Dessutom menar Munsch att en berättelse vanligen måste berättas ungefär 200 gånger innan den är helt klar, och det kan ta uppemot fem år. Berättarstilen för Munsch är livlig och överdriven, underfundig och humoristisk, och det kan vara en av anledningarna till att hans berättelser tilltalat barn i närmare ett halvsekel. En annan anledning är säkert att berättelserna ofta handlar om barn, som därtill med sin charm och livsglädje utmanar olika stereotyper.

Robert Norman Peter Maria Munsch föddes i amerikanska ”Stålstaden” Pittsburgh och växte upp som fjärde barnet i en barnaskara på nio. Barndomen har han aldrig beskrivit i lyckliga ordalag och han hade det tufft i skolan men på något sätt lyckades han ta sig igenom den. Även om stavning aldrig var hans starka sida skrev han ändå dikter av olika slag under alla grundskoleåren – och har fortsatt med det sedan dess (många roliga dikter finns att läsa på Munschs hemsida). Gymnasietiden minns han mest som att han inte kom överens med någon och läste massor av böcker. Till sist bestämde han sig för att bli katolsk präst och studerade sedan i sju år för att bli jesuitpräst. Under tiden samlade han på sig en kandidatexamen i historia från Fordham University och en magisterexamen i antropologi från Boston University, men någon präst blev han aldrig.

Under sina studieår arbetade Munsch även deltid på ett barnhem så han visste att han tyckte om att arbeta med barn. När han slutligen lämnade jesuiterna bestämde han sig för att arbeta ett år på förskola tills han kom fram till vad han ville göra sedan. Det han kom fram till var att han ville arbeta på förskola. Han läste även en Masterutbildning i förskolepedagogik på Elliot Pearson School of Child Studies vid Tufts University (med examen 1973) och under en praktik på Wellsley College Child Studies Preschool kom han på sin första berättelse, som 12 år senare publicerades som Mortimer (1984), en av hans mest sålda titlar och också den han framhävt som en egen favorit. Insikten att han genom berättelser kunde stilla barn inför och under sovstund var en viktig upptäckt, särskilt när de andra förskolelärarna bara lekte med modellera. Det blev till slut en riktigt lång lista med berättelser.

År 1975 då Munsch och hans fru gick arbetslösa (även hon förskolelärare, och det var i förskolan de träffades) bestämde de sig för att åka över gränsen och leta arbete i Kanada. De hamnade på en förskola vid universitetet i Guelph i provinsen Ontario där en barnbibliotekarie hörde honom berätta och rekommenderade honom att söka sig till förlag. Den första av hans berättelser som utgavs som bok – efter att nio förläggare tackat nej! – hette Mud Puddle (1979) och blev ingen större framgång, men Munsch hade många fler berättelser i rockärmen.

Det stora genombrottet kom istället med Prinsessan Papperspåse (1980) där Munsch vände på sagans traditionella könsroller och lät prinsessan rädda prinsen istället. Sagans Elisabet är en tydlig förebild för många av de bilderböcker om trotsiga prinsessor som utkommit under de senaste 40 åren. Det tog ett tag innan försäljningen kom igång men vid det här laget har Prinsessan Papperspåse bara på engelska sålt i över sju miljoner exemplar och därmed bevisat att det finns en marknad för frispråkiga böcker som vågar utmana rådande normer.

När framgångarna som författare fortsatte, slutade Munsch att arbeta på universitetet (där han vid det laget inte bara arbetade på förskolan utan även hade börjat undervisa studenter) och ägnade sig åt författande på heltid. Det var då han blev Kanadas bäst säljande författare genom tiderna – oftast i samarbete med illustratören Michael Martchenko. Munsch fortsatte dock precis som tidigare att använda riktiga barn som karaktärer i sina böcker, vilket i princip innebar att han bytte huvudkaraktär för varje bok. Dig ska jag älska (1986), om relationen mellan mor och barn, skrev Munsch till minnet av de två dödfödda barn han och hans fru fick 1979 och 1980. Det var den av hans böcker som både var svårast att skriva och svårast att få utgiven men när det väl hände blev den en enorm framgång med över 30 miljoner sålda exemplar till dags dato och en sådan som Oprah Winfrey som framhävt den som hennes favoritbarnbok. Även Stephanie’s Ponytail (1996) kan framhävas som en riktig storsäljare bland Munschs böcker. De flesta av hans tidiga titlar, som Tågtrassel (1983), Pojken i byrålådan (1983), Mummel (1984) och Prinsessan Papperspåse, utkom även på svenska men ingen av de senaste drygt trettio årens titlar av Munsch har översatts till svenska. Dock till ett trettiotal andra språk.

Vid sidan av författandet fortsatte Munsch även att besöka olika bibliotek, förskolor och skolor (ofta utan att föranmäla – och det var ändå alltid väldigt uppskattat!) och barnfestivaler av olika slag för att berätta sina berättelser. Det finns även flera skolor i Kanada som är uppkallade efter Munsch.

Munsch har också varit öppen med att berätta om sina utmaningar och svårigheter i livet, alltifrån fosterdöd och insikten om att inte kunna få egna biologiska barn (han och hans fru har tre adopterade barn, som även tagit plats i hans böcker) via olika slags missbruksproblem med både kokain och alkohol till att diagnostiseras med tvångssyndrom och bipolär sjukdom. I augusti 2008 fick han en stroke som resulterade i talsvårigheter och även påverkade hans minne så sedan dess har det blivit få nya berättelser. Dock har han väldigt många kvar sedan tidigare som ännu inte publicerats och dessa har fortsatt utkomma, ibland till och med två om året.

Länkar

» Robert Munschs hemsida
» CBC – 75 things you might not know about Robert Munsch
» CBC – Radio Interactives – ”It Does Have a Happy Ending”
» CBC – Munsch berättar ”Prinsessan Papperspåse”