Elfriede Jelinek
Elfriede Jelinek (f. 1946) från Österrike har i närmare fyrtio år hört till de mest uppmärksammade och prisbelönta tyskspråkiga författarna. Hon är en säregen, inte sällan kontroversiell debattör som skrivit i de flesta genrer, alltifrån prosa och lyrik till dramatik.
Som dramatiker är Jelinek kanske mest känd för sin dramasvit Prinzessinnendramen: Der Tod und das Mädchen I–V (”Prinsessdramer”), ett korrelat till världsdramatikens stora kungadramer, som bidrog till att hon år 2004 tilldelades Nobelpriset i litteratur ”för hennes musikaliska flöde av röster och motröster i romaner och dramer som med enastående språklig lidelse blottar de sociala klichéernas absurditet och tvingande makt”.
Elfriede Jelinek föddes i Mürzzuschlag, Steiermark, en liten by norr om Graz, och hennes uppväxt präglades starkt av både efterkrigstidens skuldkänslor och en komplicerad familjesituation. Hon slets mellan en kontrollerande mor och en far av judiskt ursprung som tidigt blev psykiskt sjuk och sakta tynade bort. Jelinek gick i klosterskola och fick redan i unga år psykiatrisk vård.
Pådriven av sin mor, som gärna ville se sin dotter som ett musikaliskt underbarn, blev Jelinek diplomutbildad organist. Samtidigt studerade hon konsthistoria och teatervetenskap vid universitetet i Wien, men väl där drabbades Jelinek av ett mentalt sammanbrott och isolerade sig fullständigt under ett helt år. Under denna tid började hon skriva. Till att börja med uppmärksammades Jelinek som poet, men det stora litterära genombrottet dröjde tills hon utkom med romanen Älskarinnorna (1975). Därefter har hon fått än större uppmärksamhet för romaner såsom Pianolärarinnan (1983; filmatiserad av Michael Haneke som Pianisten 2001) och Lust (1989). Sedan 1990-talet har skrivandet för teater fått ett allt större utrymme i Jelineks produktion.
De fem delarna av Prinsessdramer (1999-2002) erbjuder ett koncentrat av Jelineks teaterestetik – intellektuella och metriskt tätskrivna monologer och dialoger fyllda med provokation, ordlekar, sarkasmer, polemik, självironi och filosofi om vartannat. Här, som så ofta hos Jelinek, söker sig texterna in mot kvinnliga arketyper samtidigt som de i sin rytm ger prov på författarens musikaliska skolning. Dramerna karakteriseras i hög grad av en anti-realistisk stil, som enligt Jelineks egen utsago handlar om ”att överdriva verkligheten tills den blir grotesk”. Österrikes förträngda relation till det nazistiska förflutna och andra orättvisor i dagens auktoritära österrikiska samhälle är andra ofta förekommande spår i Jelineks texter.
1998 tilldelades Jelinek den förnämsta tyska litterära utmärkelsen, Büchner-priset, och 2004 fick hon utöver Nobelpriset motta även Franz Kafka-priset, Lessing-priset och Stig Dagerman-priset, som ytterligare bekräftar bilden av Jelinek som en av vår tids mest betydande författare.
Länkar
» Elfriede Jelinek-Forschungszentrum
» Elfriede Jelineks officiella hemsida
» Elfriede Jelineks Nobelföreläsning
» Goethe-Institut
» JeliNetz
Lästips
Allyson Fiddler, Rewriting Reality: An Introduction to Elfriede Jelinek
Jorun B. Johns och Katherine Arens (red), Elfriede Jelinek: Framed by Language
Matthias Piccolruaz Konzett och Margarete Lamb-Faffelberger (red), Elfriede Jelinek: Writing Woman, Nation, and Identity – A Critical Anthology
Tuva Korsström, Berättelsernas återkomst: På spaning efter den europeiska romanen
Nils Schwartz, Vill ni se en värsting? Se på mig! (i Bonniers Litterära Magasin 1993:1)