Siobhan Dowd

Siobhan Dowd (1960-2007) var redan känd som människorättsaktivist när hon med bara två böcker lyckades bli en av Storbritanniens mest hyllade barn- och ungdomsförfattare. Hennes för tidiga död blev inte slutet för hennes litterära framgångar, snarare tvärtom: postumt utgavs ytterligare tre böcker – en för barn, två för ungdomar – och dessutom var det Dowds idé som låg till grund för Patrick Ness Sju minuter över midnatt (2012).

Succédebuten A Swift Pure Cry från 2006 följdes året efter av London Eye-mysteriet och båda blev de flerfaldigt prisbelönta. Dowd hann skriva färdigt ytterligare tre böcker som alla utkommit sedan dess och blivit stora kritiker- och läsarsuccéer: Barnet i mossen (2008), Jag är Solace (2009) och The Ransom of Dond (2013), varav den förstnämnda belönades med Carnegie Medal, den mest prestigefyllda brittiska barn- och ungdomsboksutmärkelsen – det var första gången som den delades ut postumt. Jag är Solace å andra sidan blev shortlistad för Guardian Children’s Fiction Prize.

Dowds böcker karakteriseras, liksom hennes liv, av en stor spännvidd: ingen bok är den andra lik, ändå kan vissa gemensamma drag skönjas, som att de ofta kretsar kring frågor om identitet och att finna sig själv samt utgår ifrån utsatta individer som samtidigt är lätta att identifiera sig med. Karaktärerna hos Dowd är alltid minutiöst utmejslade och böckerna rymmer också en skicklig balansgång mellan tragedi och komedi. Ofta om än inte alltid finns också ett irländskt inslag med. Framförallt excellerar Dowd dock som berättare, med en sällsynt känsla för vad som skapar intresse i ett sammanhang.

Siobhan Dowd föddes som yngst av fyra systrar i en stor familj i London. Hennes mamma var sjuksköterska med irländska rötter och pappan hade varit militärläkare under andra världskriget. Fastän Dowd växte upp i Streatham i södra London, var hon redan i unga år irländsk till hjärtat och tillbringade mycket tid hos släkten på Irland, i små samhällen som Aglish och Wicklow. Den keltiska spontaniteten, att när som helst kunna brista ut i sång eller dans, följde med även till universitetet i Oxford där Dowd tog en examen i klassiska studier på Lady Margaret Hall. Senare i livet sökte hon sig även till Masterstudier vid universitetet i Greenwich inom området genus och etniska studier, där hon skrev sitt examensarbete om hur romer – en av de marginaliserade grupper hennes hjärta brann för – relaterar till samhällets narrativ och stereotyper.

År 1984 anslöt sig Dowd till skribentföreningen International PEN, där hon engagerade sig i kampen för yttrandefrihet och till försvar för de skribenter världen över som förtrycks och fängslas för sina åsikter. Under dessa år gifte hon sig med en ung irländare men äktenskapet upplöstes i början av 1990-talet, varpå Dowd flyttade till New York. Under sju år kom hon att ansvara för Freedom-to-Write Committee på PEN American Center och bland annat kämpa för den då dödshotade Salman Rushdie. Hon reste mycket, skrev stora mängder rapporter och artiklar utifrån sina resor och var även redaktör för flera antologier med fokus på utsatta skribentgrupper runtom i världen. 1997 återvände Dowd till Storbritannien, för att tillbringa mer tid med sin familj, och passade då också på att grunda ett program på English PEN i syfte att få ut författare till skolor i socialt utsatta områden, liksom till fängelser och ungdomsanstalter. År 2000 träffade hon en bibliotekarie som hon året efter gifte sig med och paret bosatte sig i Oxford, där Dowd bland annat kom att arbeta med barnens rätt i samhället.

I september 2004 inledde Dowd sin kamp mot en elakartad bröstcancer som paradoxalt nog sammanföll med en ny karriär som barn- och ungdomsboksförfattare. Tack vare sin bakgrund som människorättsaktivist blev hon nämligen tillfrågad om hon kände någon som kunde bidra till en novellsamling för barn om rasism som kom att heta Skin Deep (2004). Dowd svarade då med att skicka in en egen novell, Paveen och buffertjejen, om de svårigheter en ung pavee (medlem av irländskt resandefolk, inte helt olikt romerna) möter i skolan, och den kom i sin tur att öppna fler vägar för henne som författare. Redan under sin tid i USA hade hon börjat skriva noveller men det var först nu i Oxford som hennes produktivitet gav sig tillkänna på allvar.

Hon skrev totalt fem böcker, varav tre alltså utkom postumt. Dowds sista bokprojekt kom att handla om en ung pojkes relation till sin cancerdrabbade mamma och olika vägar för honom att bearbeta det monster cancern utgör. Tyvärr hann Dowd inte färdigställa boken varpå hennes dödsbo kontaktade Patrick Ness och resultatet blev Sju minuter över midnatt, även den belönad med Carnegie Medal och därtill nästa år bioaktuell – ett ytterligare bevis på Dowds genomslagskraft och inspirationsflöde under de sista åren av sitt liv.

Ett sista tecken på hennes engagemang för litteratur och människor i svåra situationer var att Dowd bara dagarna innan hon gick bort hann inrätta Siobhan Dowd Trust, en välgörenhetsstiftelse som utifrån donationer och hennes litterära royalties arbetar med läsande aktiviteter för utsatta barn.

Länkar

» Intervju med Siobhan Dowd
» The Siobhan Dowd Trust
» The Guardian – Siobhan Dowds dödsruna
» The Independent – Siobhan Dowd: A shining talent who tragically ran out of time