Hjalmar Bergman

Hjalmar Bergman (1883-1931) räknas som en av Sveriges mest betydande kulturpersonligheter med en omfattande produktion av romaner, noveller, sagor, filmmanus och skådespel.

I samarbete med regissörslegender som Per Lindberg och Victor Sjöström förnyade Bergman såväl filmens som teaterns formspråk, och hans verk har sedan dess flitigt överförts till scen, film och tv av bland andra Gustaf Molander och Ingmar Bergman.

Efter att redan som ung bestämt sig för att bli författare, debuterade Hjalmar Bergman med läsdramat Maria Jesu moder (1905) men det konstnärliga genombrottet dröjde till den humoristiska bergslagsromanen Hans nåds testamente (1910). Efter Marionettspel (1917) kom klassiker som Markurells i Wadköping (1919), Herr von Hancken (1920) och Farmor och Vår Herre (1921) och Bergmans namn växte också i publikt hänseende, varefter Swedenhielms (1925) blev en av hans största sceniska framgångar.

Hjalmar Fredrik Elgérus Bergman föddes och växte upp i Örebro och mycket av hans litterära produktion är inspirerad av barndomens landskap och upplevelser. Genom far och morfar lärde han känna näringslivets karaktärer i Örebro och Bergslagen, varpå hans poetiska universum med fiktiva Wadköping som medelpunkt uppvisar drag av både Örebro och Västerås.

En annan geografisk inspirationskälla var Italien och Florens, som Bergman besökte redan i unga år och senare i livet nästan årligen återvände till. Sommaren 1908 gifte sig Bergman med Stina Lindberg. Det kom att bli ett stormigt och barnlöst äktenskap, inte sällan på resande fot i Europa.

Krigsåren blev emellertid på många plan en brytpunkt för Bergman: han skars av från det krigshärjade Europa och faderns död tvingade honom för första gången in i en ansatt ekonomisk situation som nödvändiggjorde hans mest produktiva och arbetsamma livsperiod. Det var också under krigsåren som han blev alltmer medveten om sin homosexuella läggning och började umgås med likasinnade skådespelare och konstnärer i Stockholm.

Han hade alltid betraktat sig som en outsider, något som även gjorde honom till en storartad skildrare av andras utanförskap. Men den självvalda avskildheten blev med tiden också ett ok på Bergmans axlar – något han, i förtäckt form, tog upp i romanen Chefen fru Ingeborg (1924).

Med åren bröts Bergman allt mer ner av drogmissbruk och alkoholism för att till slut dö i Berlin på nyåret 1931, förmodligen i en kombinerad överdos av morfin och alkohol.

Efter sig lämnade han stor berättarkonst – romaner, noveller och skådespel fyllda med humor och satir, rikt sammansatta konflikter och träffsäkra beskrivningar av ett frodigt karaktärsmyller som etsat sig fast i den svenska litteraturhistorien.

Länkar

» Hjalmar Bergman-museet
» Hjalmar Bergmansamfundets blogg
» Internet Movie Database
» Projekt Runeberg

Lästips

Anders Clason (red.), Himmel, helvete och galenskap: elva författare läser Hjalmar Bergman
Sverker R. Ek (red.), Kring Hjalmar Bergman
Sverker R. Ek, Verklighet och vision: en studie i Hjalmar Bergmans romankonst
Elisabeth Hästbacka, Det mångstämmiga rummet: Hjalmar Bergmans romankonst 1913-1918
Erik Hjalmar Linder, Fem decennier med Hjalmar Bergman
Erik Hjalmar Linder, Hjalmar Bergman: en profilteckning
Erik Hjalmar Linder, Kärlek och fadershus farväl: Hjalmar Bergmans liv och diktning från Markurells i Wadköping till Farmor och Vår Herre
Erik Hjalmar Linder, Se fantasten: Hjalmar Bergmans liv och diktning från Eros’ begravning till Clownen Jac
Erik Hjalmar Linder, Sju världars herre: Hjalmar Bergmans liv och diktning till och med En döds memoarer
Per Wallroth, Eländets triumfator: studier i Hjalmar Bergmans roman Knutsmässo marknad
Gösta Werner, Hjalmar Bergman som filmförfattare
Sten Wistrand, Att slås till insikt: Hjalmar Bergmans roman Clownen Jac
Margareta Wirmark, Narrens bjällror: Hjalmar Bergmans kammarspel